sadistnudel

Åh, tänk att vara kär.
 Det var typ hur länge sen som helst, och jag saknar det. Det ska inte vara något seriöst, helst lite på avstånd så att man får bara gå och drömma litegrann. Spionera och spekulera om exakt allt vad människan kan tänkas ha för sig. Jag vill inte bli sådär galet kär som man kan bli ibland, det är bara jobbigt. Jag är galen nog utan att jag är kär, jag behöver liksom inte lägga krut på nitroglycerinet. Inte så kär att till och med jag, som har den icke-officiella diagnosen mundiarré, blir tyst och stammar och inte alls vet vad jag ska säga. Inte så kär. Men lite, bara lite sådär förälskad.

Liksom, vad hade högstadiet varit utan kärlek? Alltid var det någon som var kär i någon som man kunde spionera på. Eller det kanske bara var vi som spinkade på våra crushes, jag vet inte. Normalt folk kanske bara står och iakttar från sidan. Men så länge man inte börjar stalka någon är det helt okej att spinka på den man är kär i, tycker jag i alla fall. Det är ju inte som att det skadar, så länge man inte blir upptäckt då. Men man får väl skaffa sig lite spionage-skills, jag har det.
 Jag kan nog bli en swat-agent när jag blir stor. Tänk att få smyga runt med massa vapen och ha skoj, det låter fan som något för mig.