Ironi framgår mycket bättre när man pratar.
Eftersom jag har varit strandsatt under lovet - mitt internet har ju inte fungerat! - så har jag "kämpat" mig igenom hela En Prinsessas Dagbok- serien. Ja, jag har läst en hel bunt böcker som förmodligen är riktade till tjejer som är ca 4 år yngre än mig, men det skiter jag i. Jag läste i alla fall klart den åttonde i natt och jag blev bara så sjukt jävla irriterad på Mia, huvudpersonen.
Mia har bestämt sig för att hon ska ge "sin dyrbara gåva" till sin pojkvän Michael. Bara det är ju fan helt jävla SJUKT, vem fan kallar oskulden för dyrbar gåva? Seriöst. Alltså, okej om man känner att man vill vänta, men man kan ju fan inte säga att det är ens DYRBARA GÅVA FFS! Alltså, kolla bara på Blair i Gossip Girl. Hon planerar och planerar, men får det aldrig gjort förrän hon super sig full och gör det i en limo. Vilket jag tycker tyder väldigt mycket på att man inte ska ta det så jävla seriöst, det blir som det blir liksom. Vad är grejen med att vara oskuld egentligen? Och när jag ändå snackar om oskuld, om en tjej bara har lesbiskt sex, är hon tekniskt sett fortfarande oskuld då? Bara en liten fundering liksom..
I alla fall, back to the story:
Men sen när stackars lilla misförstådda, patetiska Mia får reda på att hennes pojkvän redan har gjort det med en annan tjej får hon damp och dumpar honom för att han ljög om det.
Bara jag som ser felet i den meningen? Ärligt, okej jag är knäpp som hetsar upp mig över en liten fjortisbok men wtf, palla vara dum i huvudet? Han ljög ju inte alls om det, hon frågade ju för fan inte! Varför kan aldrig författare skriva om starka människor som inte böjer sig för alla andras viljor och inte har svårt för att säga sanningen? Jo, för att då blir ju läsarna avundsjuka och tänker 'om bara jag var så' och det vill man ju inte! För då får ju alla små barn därute komplex för att de inte kan tala sanning eller stå på sig, och då kommer de ju att försöka förändra sig själva efter ett alldeles omöjligt ideal. Eller?
~~SPOILER~~
alltså, om någon - mot all förmodan - faktiskt tänker läsa serien så föreslår jag att sagda personer ska skippa det här inlägget
alltså, om någon - mot all förmodan - faktiskt tänker läsa serien så föreslår jag att sagda personer ska skippa det här inlägget
Mia har bestämt sig för att hon ska ge "sin dyrbara gåva" till sin pojkvän Michael. Bara det är ju fan helt jävla SJUKT, vem fan kallar oskulden för dyrbar gåva? Seriöst. Alltså, okej om man känner att man vill vänta, men man kan ju fan inte säga att det är ens DYRBARA GÅVA FFS! Alltså, kolla bara på Blair i Gossip Girl. Hon planerar och planerar, men får det aldrig gjort förrän hon super sig full och gör det i en limo. Vilket jag tycker tyder väldigt mycket på att man inte ska ta det så jävla seriöst, det blir som det blir liksom. Vad är grejen med att vara oskuld egentligen? Och när jag ändå snackar om oskuld, om en tjej bara har lesbiskt sex, är hon tekniskt sett fortfarande oskuld då? Bara en liten fundering liksom..
I alla fall, back to the story:
Men sen när stackars lilla misförstådda, patetiska Mia får reda på att hennes pojkvän redan har gjort det med en annan tjej får hon damp och dumpar honom för att han ljög om det.
Bara jag som ser felet i den meningen? Ärligt, okej jag är knäpp som hetsar upp mig över en liten fjortisbok men wtf, palla vara dum i huvudet? Han ljög ju inte alls om det, hon frågade ju för fan inte! Varför kan aldrig författare skriva om starka människor som inte böjer sig för alla andras viljor och inte har svårt för att säga sanningen? Jo, för att då blir ju läsarna avundsjuka och tänker 'om bara jag var så' och det vill man ju inte! För då får ju alla små barn därute komplex för att de inte kan tala sanning eller stå på sig, och då kommer de ju att försöka förändra sig själva efter ett alldeles omöjligt ideal. Eller?
Kommentarer
Trackback
