sadistnudel

Egentligen borde jag ha skrivit det här inlägget i lördags eller så, men jag har varit alldeles för upptagen med att sova denna helg (som alla andra).

För nu är det ju så, att det råkade vara alla hjärtans dag i lördags - en helgdag som jag för övrigt tycker är helt värdelös och alldeled för kommersialiserad, men det hör ju inte riktigt hit. - och då kom jag att tänka på det där med kärlek, otippat i know. Men allt det här snacket om huruvida homosexuella ska få gifta sig eller inte satte igång kugghjulen. Om man tycker att homosexuell kärlek är okej, hur kan man då tycka att t.ex. pedofili eller incest är tabu? Kärlek är ju kärlek eller hur? Och argumentet "homosexualitet är onaturligt" håller inte.

Jag tycker att alla ska få älska vem de än vill älska (haha! Som om man väljer...), för det är ju faktiskt så att man inte väljer vem man älskar och inte. Inte jag i alla fall. Och visst, jag kan definitivt inte utgå från mig själv som normen, men vad jag vet så kan de flesta inte bestämma vem de ska älska. Och om man då råkar älska någon som råkar vara av samma kön, eller tillhöra samma familj, vilka är då vi att säga att det är fel?

Men visst, jag förstår. Många av de par man har hört talas om när det handlar om incest har skaffat barn, och det kan jag tycka är fel, för det om något är emot naturen. För då har de ju påverkat någon annans liv, och oftast på ett negativt sätt då inavel kan orsaka alla möjliga handikapp.
     Och pedofili, ja. Hur ska en treåring kunna veta om de älskar någon..? Men många reagerar ju också på om det är jättestor åldersskillnad på ett par, varför egentligen? Varför reagerar man, det ska väl bara vara naturligt om två människor älskar varandra att de är tillsammans? Så länge de inte påverkar någon annans liv.

Så var går egentligen gränsen för vad som är tillåtet och vad som är tabu?

---

Läste just detta. Oh.My.God.