sadistnudel

Alltså, jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Jag hatar det svenska jävla helvetesskit-skolsystemet.

bild från google
Hur är det egentligen tänkt att ett barn på 15 år ska kunna veta vad de vill jobba med när det blir vuxna? Jusst det, BARN! För visst, man tycker att man är så jävla stor och cool och vuxen när man är 15, men man är fanimej inte mogen nog att ta så stora beslut som vilken linje man vill gå på gymnasiet. För om det är så att man väljer fel, ja, då är det ju bara att hoppa av och börja om, eller läsa in på komvux.

     Men vänta lite här nu, komvux vill man ju inte gå på om det inte är absolut nödvändigt. För som våran SYO berättade för oss så kan det faktiskt bli svårare att komma in på en linje om man har kompletterat på komvux, varför? Säg det. För att det hatar oss? Och dessutom så får man inte längre välja bort idrottsbetyget, och det känns ju som att det är verkligen högsta prioritet för alla som går fucking jävla naturvetenskapliga programmet.

     Och såklart gäller detta inte för de jävlarna som går i trean nu, nejnej, varför skulle det? Självklart så kommer det gälla från och med våran årskull (91:or), för det vet vi ju att staten och alla, verkligen alla, hatar 91:or.



En liten, liten historia om en liten, liten tjej:

Hon började som en begåvad, kreativ liten ung dam som verkligen visste vad hon ville och hur hon skulle få det. Med tiden glömdes dock intresset för bild (och även dans) bort och hon blev ett snille. Ett sådant snille att hon gick hela grundskolan utan några som helst problem, utan så särskilt många tankar på framtiden och alla planer trillade ur huvudet på henne som ägg ur ett fågelbo. De få gånger hon skolkade var det mest för att sympatiskolka med de inte-fullt-så-sinllerika-vännerna. Åren gick, och hux flux var det dags att välja gymnasium, hon bävade stort inför detta stora val, det skulle ju trots allt påverka resten av hennes förhoppningsvis långa och lyckliga liv.
     Vid den här tiden hade begåvningen för bild och allt som har med färg att göra återuppväckts, och hon funderade länge och väl över huruvida hon skulle välja ett estetiskt program eller ett naturvetenskapligt då hon alltid varit bra på matte och gillat kemi.
     Hon valde natur.

Livet flöt på, hon fick nya, mycket mycket mycket fina vänner, och hamnade i en förvånansvärt komisk klass (för att vara naturare då).
     Men snart, alldeles för snart, skulle hon få erfara att livet aldrig någonsin skulle bli så som det tidigare varit. Hon lärde sig en hård läxa då hon insåg att hon kanske inte var den naturbegåvning alla alltid sagt att hon var. Ty, hennes nya klass var ack så smart, och hon kände sig så dum, så dum. Hon insåg att livet verkligen inte var en dans på rosor.

Efter att ha uthärdat ca ett och ett halvt år i denna träla så var det dags för de beryktade, mytomspunna...trumvirvel tack...
KURSVALET!
     Och oj som hon led, hon hade aldrig varit med om sådan vånda. Detta var som en magsjuka för hennes psyke, och hon om någon, hatar att spy. Vill hon jobba med något inom media/teater eller vill hon följa sin nyfikna sida och bli någon slags forskare/kemist/mikrobiolog? Behöver hon läsa den jobbiga, tidsödande, livsutsugande, allmänt fruktade kursen Fysik B eller inte?

Det återstår att se.


Men den lilla flickan hade också lärt sig att faktiskt se till det ljusa i situationen, hon har ju trots allt hittat några nya karriärsval och gemensamma egenskaper med en viss liten väninna.

Och kanske en idé till den där värdelösa engelskanovellen jag ska skriva.

Oj, det kom nästan några små tårar i ögonen när jag rotade igenom gamla meddelanden på apa. Ojojoj, vad jag har bråkat med folk, och ändå var det inte ens från hälften av alla bråk, det vet jag. Men jag hittade några väldigt fina kärleksförklaringar mellan mig och Duffy, haha. Jag kan knappt fatta att jag 'bara' känt henne i vad-blir-det-nu.....typ fem år. Och mina älskade tjejor i klassen har jag fan bara känt i ett och ett halvt, kan ni fatta? Det är ju helt jävla insane.
     Jag kommer inte ens ihåg hur mitt liv såg ut utan er ♥ (jag drar en Madde med hjärtana) ojojoj, fin-fina flikkor. Men jag menar, hur såg mitt liv ut innan gymnasiet, innan tjejorna? Jag kommer fanimej inte ihåg längre...

Men med tanke på all jävla skit man fick stå ut med i högstadiet så är det väl lika bra. För just nu känner jag att mitt liv är rätt så bra, förutom några smärre missöden och Den Ständiga Tröttheten. Men det är verkligen bra just nu, tror fan aldrig att jag har gått så länge utan att bråka med alla mina närmaste kompisar, så jag tror nog att jag ska fira det.
     SPONTANTÅRTA TJEJOR! Snart sportlov ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ = tjejkvällar heeeeela tiden :)


Jag insåg just en sak: Jag har känt tjejorna i över ett och ett halvt år nu (snart två ♥) och vi har aldrig bråkat O___O det är nästan så man undrar om det verkligen är hälsosamt att inte bråka på så lång tid? Fast i och för sig så tar jag ju ut bråket på annat håll, systeryster, och det har ju inte varit helt fridfullt. Vi bråkade ju faktiskt med en viss person som vi nog kan kalla THora, inte som i den heliga judiska skriften då.. fast det stavas kanske Tohra..?
     För mycket svammel, detta skulle ju vara seriöst.
Lyckades jag?

Egentligen borde jag ha skrivit det här inlägget i lördags eller så, men jag har varit alldeles för upptagen med att sova denna helg (som alla andra).

För nu är det ju så, att det råkade vara alla hjärtans dag i lördags - en helgdag som jag för övrigt tycker är helt värdelös och alldeled för kommersialiserad, men det hör ju inte riktigt hit. - och då kom jag att tänka på det där med kärlek, otippat i know. Men allt det här snacket om huruvida homosexuella ska få gifta sig eller inte satte igång kugghjulen. Om man tycker att homosexuell kärlek är okej, hur kan man då tycka att t.ex. pedofili eller incest är tabu? Kärlek är ju kärlek eller hur? Och argumentet "homosexualitet är onaturligt" håller inte.

Jag tycker att alla ska få älska vem de än vill älska (haha! Som om man väljer...), för det är ju faktiskt så att man inte väljer vem man älskar och inte. Inte jag i alla fall. Och visst, jag kan definitivt inte utgå från mig själv som normen, men vad jag vet så kan de flesta inte bestämma vem de ska älska. Och om man då råkar älska någon som råkar vara av samma kön, eller tillhöra samma familj, vilka är då vi att säga att det är fel?

Men visst, jag förstår. Många av de par man har hört talas om när det handlar om incest har skaffat barn, och det kan jag tycka är fel, för det om något är emot naturen. För då har de ju påverkat någon annans liv, och oftast på ett negativt sätt då inavel kan orsaka alla möjliga handikapp.
     Och pedofili, ja. Hur ska en treåring kunna veta om de älskar någon..? Men många reagerar ju också på om det är jättestor åldersskillnad på ett par, varför egentligen? Varför reagerar man, det ska väl bara vara naturligt om två människor älskar varandra att de är tillsammans? Så länge de inte påverkar någon annans liv.

Så var går egentligen gränsen för vad som är tillåtet och vad som är tabu?

---

Läste just detta. Oh.My.God.