sadistnudel

Jag hatar det svenska jävla helvetesskit-skolsystemet.

bild från google
Hur är det egentligen tänkt att ett barn på 15 år ska kunna veta vad de vill jobba med när det blir vuxna? Jusst det, BARN! För visst, man tycker att man är så jävla stor och cool och vuxen när man är 15, men man är fanimej inte mogen nog att ta så stora beslut som vilken linje man vill gå på gymnasiet. För om det är så att man väljer fel, ja, då är det ju bara att hoppa av och börja om, eller läsa in på komvux.

     Men vänta lite här nu, komvux vill man ju inte gå på om det inte är absolut nödvändigt. För som våran SYO berättade för oss så kan det faktiskt bli svårare att komma in på en linje om man har kompletterat på komvux, varför? Säg det. För att det hatar oss? Och dessutom så får man inte längre välja bort idrottsbetyget, och det känns ju som att det är verkligen högsta prioritet för alla som går fucking jävla naturvetenskapliga programmet.

     Och såklart gäller detta inte för de jävlarna som går i trean nu, nejnej, varför skulle det? Självklart så kommer det gälla från och med våran årskull (91:or), för det vet vi ju att staten och alla, verkligen alla, hatar 91:or.



En liten, liten historia om en liten, liten tjej:

Hon började som en begåvad, kreativ liten ung dam som verkligen visste vad hon ville och hur hon skulle få det. Med tiden glömdes dock intresset för bild (och även dans) bort och hon blev ett snille. Ett sådant snille att hon gick hela grundskolan utan några som helst problem, utan så särskilt många tankar på framtiden och alla planer trillade ur huvudet på henne som ägg ur ett fågelbo. De få gånger hon skolkade var det mest för att sympatiskolka med de inte-fullt-så-sinllerika-vännerna. Åren gick, och hux flux var det dags att välja gymnasium, hon bävade stort inför detta stora val, det skulle ju trots allt påverka resten av hennes förhoppningsvis långa och lyckliga liv.
     Vid den här tiden hade begåvningen för bild och allt som har med färg att göra återuppväckts, och hon funderade länge och väl över huruvida hon skulle välja ett estetiskt program eller ett naturvetenskapligt då hon alltid varit bra på matte och gillat kemi.
     Hon valde natur.

Livet flöt på, hon fick nya, mycket mycket mycket fina vänner, och hamnade i en förvånansvärt komisk klass (för att vara naturare då).
     Men snart, alldeles för snart, skulle hon få erfara att livet aldrig någonsin skulle bli så som det tidigare varit. Hon lärde sig en hård läxa då hon insåg att hon kanske inte var den naturbegåvning alla alltid sagt att hon var. Ty, hennes nya klass var ack så smart, och hon kände sig så dum, så dum. Hon insåg att livet verkligen inte var en dans på rosor.

Efter att ha uthärdat ca ett och ett halvt år i denna träla så var det dags för de beryktade, mytomspunna...trumvirvel tack...
KURSVALET!
     Och oj som hon led, hon hade aldrig varit med om sådan vånda. Detta var som en magsjuka för hennes psyke, och hon om någon, hatar att spy. Vill hon jobba med något inom media/teater eller vill hon följa sin nyfikna sida och bli någon slags forskare/kemist/mikrobiolog? Behöver hon läsa den jobbiga, tidsödande, livsutsugande, allmänt fruktade kursen Fysik B eller inte?

Det återstår att se.


Men den lilla flickan hade också lärt sig att faktiskt se till det ljusa i situationen, hon har ju trots allt hittat några nya karriärsval och gemensamma egenskaper med en viss liten väninna.

Och kanske en idé till den där värdelösa engelskanovellen jag ska skriva.